När mörkret förkunnar att dagen är slut kommer de
Hänsynslöst tar de min kropp i besittning. Kryper in i porerna och samlas i bröstet för att sedan krossa mina revben och återigen lämna min värdelösa lekamen

Här i tystnaden kan jag höra hur mitt kött sakta börjar ge vika för deras påtryckningar
bröstkorgen sprängs i tusen bitar
Snart skall de åter andas luften i vår skitvärld. Är det det här som kallas livet?