Hela min kropp skriker nej
Men det är bara känslorna som stör mig
Det är bara jag som hör mig här ute
Det är bara jag som stör mig här inne

Hur ska vi kunna prata om det vi inte förstår?
Behöver vi låtsas som om det inte finns några spår?

Behöver vi öppna ännu fler sår?