jag ser ett landskap så vackert under en himmel, blek och kall det förtäljer en lögn det fyller mig med dysterhet dess fägring blott en påminnelse om livets förgänglighet likt frosten som täcker marken en dödande kyla min själ förtär inget finns bortom denna förtvivlan i denna hopplöshetens boning likt ett irrbloss i natten jag vandrar ett öde för evigt beseglat stormen som aldrig passerade vinden som viner i sinnet den eviga kampen mot sig själv melankolins obevekliga kall jag ser ett landskap så vackert under en himmel, blek och kall som förtäljer en lögn det fyller mig med dysterhet dess fägring blott en påminnelse om livets förgänglighet likt frosten som täcker marken en dödande kyla min själ förtär stormen som aldrig passerade vinden som viner i sinnet den eviga kampen mot sig själv melankolins obevekliga kall ensamhet.. en ändlös strävan du vackra höst svep in mig i din skrud fyll mig med ditt svårmod under en himmel, blek och kall låt nattens kalla vindar härja den kommande gryningen, ett hopp så falskt all fägring förgås, blir till ända