Barfrusna och ohöljda står människoöden När all bjärt och ljummig sikt är förryckt Frostpiskan viner över ängd och alla flöden Med dess isande andedräkt följer en storm, tryggt Istappars hägn ifrån fallets höga höjd Skänker mig lä och uppfriskande ögonfröjd Ett vasst tungomål skall med järnnätter trona Naturelementen i seklers karga rapsodi Stelnande sjöar får en blåfrusen krona En snärtande urkraft har släppt kölden fri Köldbarkens former blir bro till holmar och öar Frostpiskan driver på dess verk allt medan det stillsamt snöar Dimis befästs på blad efter blad Stammar hårdnar och förgylls överallt Och förlägger grenars gisslade myriad Bortom eld och vatten, varmt och kallt Piskrappen flyger över tallheden slät Och bergsidans förborgade irrgångssalar Belägger bäckars tigande ådernät Utjämnat är allt, myr, skog och dalar