Det blåste i mitt inre, en iskall höstlig vind Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn Och huden blev en fästning som inget släppte in Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand som polstjärnan på himlen som leder en mot land Så råkades två stjärnor i rymdens ödslighet: två tynande lanternor på havets gränslöshet Och den som börjat stelna och trotsa kärleken befruktades till att leva och älska själv igen Så vill jag bli som solen som lyser upp din väg Så vill jag bli som månen som vaktar dina steg Så vill jag bli som regnet när vägen din känns hård och kunna fukta marken framför dej där du går